logo

Jag vill att du ska leva

Jag vill att du ska leva, alltså på riktigt leva. Jag vill inte att du ska gräva runt i ditt förflutna, i din barndom, i dina upplevelser för att du ska behöva återuppleva minnena och fastna i dom jobbiga känslorna som kommer upp. Jag vill inte att du ska gräva runt så att du ska minnas allt det som du har förträngt för att du ska bära runt på minnena resten av livet och gå under. Tvärtom.

Jag vill att du gräver runt så att du kan känna ut dom känslorna som du har begravt i dig själv, för det är först när vi släpper ut känslorna som dom kan lämna oss. Så länge vi bär runt på känslorna, så länge vi förtränger, förminskar och förnekar dom, så kommer dom att finnas kvar inom oss, tynga oss, göra sig påminda när vi minst vill, jaga oss och sakta äta upp oss inifrån.

Jag vill att du gräver upp så att du ska slippa tyngas ner, så att du ska kunna leva lättare.

Jag vill att du ska gräva runt så att du kan förstå varför du är som du är, vad som har format dig och varför du går i de mönster som du går i. Jag vill inte att du ska skylla på något eller någon, jag vill att du ska förstå vad som har hänt och hur det har påverkat dig. Jag vill inte att du ska bli bitter, jag vill att du ska bli bättre, må bättre. För det är först när vi förstår problemen som vi kan hitta lösningar som är långsiktiga, som är riktiga.

Jag vet att det gör ont, att det är skitjobbigt, att man helst inte vill gå dit som man så länge har försökt att undvika att gå. Jag vet att det känns mörkt och kallt och läskigt och att det i stunden känns bättre att hålla sig därifrån. Men jag vet också att det som du springer ifrån alltid kommer att komma ikapp dig, hur snabbt du än springer. Så det är lika bra att stanna upp och möta det, försöka förstå det, brottas med det, omfamna det, och äntligen kunna gå på en trygg, fin och lätt väg, istället för att alltid känna dig jagad, rädd och tung.

Jag vill att du ska leva, alltså på riktigt leva. Och det innebär att våga möta allt som livet har med sig. Allt det fina och allt det fula. För det fina finns inte utan det fula. Så vi behöver våga se det fina i det fula och omfamna allt som är.

Livet är som en bergodalbana, ibland går det långsamt tungt uppåt, och ibland helt hisnande härligt nerför. Men det ena behöver det andra. Utan det ena kan inte det andra existera. Och om livet vore en platt, jämn och lätt väg så hade det ju inte varit så himla kul i längden. För hur kul är det när det bara tuffar på, och är varken eller? Är det inte då som vi funderar på vad fan meningen med livet är? Då när det inte är något särkilt utan bara helt vanligt….

Låt livet vara den karusell som det är, enjoy the ride, på med åkbandet och lev lite mer!

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *