logo

Så Mycket Bättre

Jag kom just hem från årets inspelning av Så Mycket Bättre, tv-programmet som har ca 1,5 miljoner tittare och som jag nu har designat i åtta säsonger. Det har varit helt fantastiskt roligt att vara med och skapa ett av Sveriges största tv-program, och det har samtidigt varit helt galet turbulent på många olika sätt. Det är så mycket känslor kring den inspelningen, det har hänt så mycket när jag har varit på plats och det har hänt ännu mer under tiden där emellan. Mitt liv har tagit ungefär 75 000 olika svängar och programmet har varit det enda som har varit konstant och återkommande under de åtta åren som jag har jobbat med det. Jag var 30 år när jag gjorde min första säsong och det var mitt första egna stora scenografiprojekt. Nu är jag snart 40 år och det är galet överväldigande när jag ser tillbaka på alla de olika kapitel av mitt liv som jag har varit i när inspelningsveckan på Gotland har pågått. Jag har svårt att minnas allt som har hänt under dessa åtta år men när jag ser tillbaka på Gotlandsvistelserna så blir det tydligt att väldigt mycket har hänt mellan gångerna. Det är svårt att minnas allt för att det har varit så otroligt många olika turer, men främst för att sorg och smärta gör att man kopplar bort sig själv och mest bara försöker överleva det som är. Sorg är något som vi känner när vi förlorar någon som vi håller kär, och jag har förlorat både familjemedlemmar, vänner och kärestan. Men framförallt så hade jag förlorat mig själv i så många år. Och under åren som nu har gått så har jag hittat tillbaka till mig själv.

Första året som jag var på Gotland och Grå Gåsen var 1,5 år efter våldtäkten, en av mina bästa vänner hade gått bort i en bilolycka, min kille bodde i London och jobbade dygnet runt och jag gjorde allt jag kunde för att springa ifrån alla känslorna, bort från mig själv och allt som var så som jag inte ville att det skulle vara. Jag jobbade arslet av mig och överlevererade på alla möjliga sätt för att slippa känna allt det som kändes. Så som så många så ofta gör. Vi är ju så rädda för att känna så vi distraherar oss på alla möjliga sätt för att försöka komma undan allt det som känns, undan oss själva. Något som vi ju faktiskt aldrig kan göra hur mycket vi än försöker. Och att försöka fly håller ju faktiskt aldrig i längden. Och ändå försöker och försöker vi, tills vi på ett eller annat sätt kraschar. Och jag försökte, och jag var grym på det.
En av de ansvariga från produktionsbolaget kallade mig för en robot och han vet inte hur rätt han hade. Jag var som ett hårt jävla skal som körde på i hundraåttio utan att känna efter. Jag var som en superman. Jag fixade allt och alla, utom mig själv. Det passade såklart väldigt bra på en inspelning och jag fick både andra uppdrag och även samma uppdrag igen. Min karriär tog fart och jag hade många år av helt fantastiskt roliga uppdrag framför mig. Uppdrag som andra drömmer om och som jag är oerhört tacksam för. Men livet består av så mycket mer än bara jobb och mitt liv har varit en riktigt galen bergodalbana med både härliga nedförsbackar och riktigt jävliga uppförsbackar.

Mitt andra år på inspelningen av Så Mycket Bättre var jag förlovad och planerade ett 3-dagars bröllop för 180 personer. Mina vänner undrade om min blivande man verkligen skulle ha tid att komma till vigseln. Dom skojade inte. Det gjorde inte jag heller när jag svarade att jag faktiskt inte visste. För min fästman var en arbetsnarkoman som klättrade så snabbt på karriärsstegen att han sprang ifrån allt och alla som var i hans närhet. Mitt under inspelningsveckan ringde han och sa att nu flyttar vi, nu flyttar vi till LA! Jag ville inte det, jag hade aldrig velat det, och det visste han, men det sket han i för hans dröm var viktigare än något annat. Viktigare än mig, än oss. Viktigare än allt. Och jag sa okej och jag förstår och tänk inte på mig. För varför skulle han tänka på mig, varför skulle någon tänka på mig, när inte ens jag själv gjorde det. Jag hade blivit bekväm i rollen som robot och superman och jag gjorde allt för alla andra och inget för mig själv. Vi gifte oss och jag kände mig ännu mer ensam än jag gjorde innan bröllopet eftersom ingenting blev bättre, snarare sämre. Han trodde att han kunde springa ännu snabbare nu när jag fått en ring på fingret. Och snabbt sprang han. Och jag försökte springa efter.

Mitt under den tredje säsongens inspelningsvecka fick jag ett samtal av min storebror. Vår bror hade fått en hjärtinfarkt och dött under natten, ensam på en brygga på Runmarö med en ficklampa i handen för att ambulanshelikoptern skulle hitta honom. Dom kom för sent och nu var han borta. Klockan var 8 på morgonen när jag fick samtalet. Klockan 8.30 var jag på inspelningsplatsen och förberedde dagens dukning. Jag log och sa Godmorgon och svarade att jag mådde bra när alla 70 medarbetare gick förbi rekvisitatältet och hejade som vanligt. Den första artisten som repade denna dag, Ken Rings dag, var Titiyo och hon sjöng den låt som Ken skrivit till sin vän som gått bort. Hon sjöng ”jag saknar dig, jag saknar dig min bror…vi ses på andra sidan”. Om och om igen övade hon på låten när jag 2 meter ifrån henne dukade bordet, putsade glasen, vek servetterna och bet ihop. För det fanns ingen tid att bryta ihop. Det fick inte hända. För om jag skulle bryta ihop så skulle jag gå i tusen bitar, minst. Jag bar på så mycket sorg och smärta som aldrig fått komma ut och nu tryckte jag ner ännu lite mer och fortsatte att vara den robot som jag nu hade varit i så många år. Skalet blev ännu lite hårdare och fokus riktades ännu mer utåt, bort från mig själv, på allt annat, på jobb, och framförallt på min man och hans dröm. Jag försökte springa snabbare för att hinna ikapp honom men bagaget blev tyngre och tyngre och tillslut orkade jag inte springa längre.

Den fjärde säsongen var jag skild. Jag hade försökt flytta med min man till LA men min terapeut hade tillslut fått mig att lyssna på mig själv och på vad jag ville, så jag flyttade hem. Jag lämnade en man som jag älskade. Vi älskade varandra, men vi kunde inte älska varandra så som man behöver älska varandra om man ska leva tillsammans. Vi var båda trasiga på olika sätt och vi sprang båda längre och längre bort ifrån oss själva, bort ifrån varandra. I skilsmässans turbulens hade jag träffat en ny kille som flyttade in i mitt lilla hem som var alldeles för litet för att rymma både hans stora hjärta och mitt trasiga hjärta. Jag hade med mig en assistent till Gotland som inte alls ville vara min assistent. Och produktionsbolaget tvingade oss att jobba ihop med ett produktplaceringsföretag som i sin tur tvingade oss att jobba med leverantörer som lovade mycket men som inte levererade något. Allt var kaos. Jag var ett kaos. Men jag bet ihop och log och hejade på alla 70 medarbetare som vanligt.

Ett år senare var jag någon helt annanstans, själsligt. Men tillbaka på Gotland och allt som är där, platsen, människorna och inspelningen av Sveriges populäraste program. Robotens hårda skal hade mjuknat men supermannen var fortfarande den som styrde. Jag hade fått hjälp att läka av en shaman och jag hade börjat leva mer på riktigt. Jag hade släppt ut det mesta av sorgen och smärtan och jag kände mig lätt och fylld av kärlek, både till mig själv och till andra. Jag trodde att jag var kär i en kille som var som ett barn och jag tog på mig rollen som hans förälder och fokuserade min nyvunna energi på att hjälpa honom istället för att hjälpa mig själv. Självklart tog förhållandet slut alldeles för sent, men en stund innan jag var tillbaka på ön ett år senare. Ön och inspelningen av Så Mycket Bättre, det enda som varit konstant och återkommande i så många år. Alla lådor och kartonger som packas och packas upp, allt porslin och alla glas, alla lampor, blommor, mattor, möbler, filtar, kuddar, vaser och krukor. Alla glada kollegor som ler och hejar så som dom gjort alla tidigare år och som dom fortfarande gör.

Året efter var jag singel och andades äntligen på riktigt, långt nere i magen. Jag fick syre, jag kunde se, och jag kunde svara att jag mår bra och mena det när alla kollegor frågade. Jag hade börjat landa i mitt liv, i mig själv, i allt det som varit och i allt det som jag inte visste hur det skulle komma att bli. Jag gick runt i dammet av alla de år som gått och det började äntligen att klarna. Jag hade kunnat lämna mycket av allt som hänt mig bakom mig, men att vara på inspelning när det var min brors dödsårsdag kändes nu så otroligt jävla svårt. Jag hade ju börjat känna på riktigt och med det så började det bli outhärdligt att bita ihop och låtsas att det var okej att ha mist en bror. Jag bestämde mig att inte ta uppdraget nästkommande år för att vara hemma och göra det som är viktigt, nämligen att tillåta mig att känna det som känns. Jag ville vara hemma när det var min kära saknade brors årsdag, jag behövde få vara det. Jag var viktigare än att jobba med det tv-program som gett mig så mycket positivt karriärsmässigt. Jag var nu äntligen det viktigaste i mitt liv och jag var redo att lämna även detta bakom mig.

Men livet blir ju sällan som man tänkt sig och ett år senare, förra sommaren, var jag återigen tillbaka på Gotland tillsammans med alla 475 000 kartonger med möbler, porslin och pynt. Men framförallt med mina härliga och otroligt duktiga assistenter som såg till att ett nytt upplägg fungerade på ön. Jag hade styrt upp det så att jag kunde åka hem dagen innan min brors årsdag, hem till min stora kärlek och mitt livs viktigaste person som väntade i den fantastiska lägenheten som hade vi köpt tillsammans. Jag var med på hela upprigget av inspelningsplatsen och ställde iordning alla möbler, hängde upp alla lampor, rullade ut alla mattor och kontrollerade så att allt blev så fint som det blir när man jobbar med proffs. Inspelningsveckans scenografi och alla dukningar var noggrant planerade och jag lämnade Grå Gåsen till mina fantastiska assistenter när själva inspelningsveckan påbörjades. Jag kunde tryggt åka hem till min sambo, vårt hem och framförallt till mina bröder. Min bror och jag spenderade dagen tillsammans på platsen där vår döde bror spenderat så mycket av sin tid. Vi åt pizza och drack öl dör han brukade äta pizza och dricka öl, och vi pratade äntligen om allt som vi så länge hade behövt prata om.

I år såg det äntligen likadant ut, mitt liv. I år blev det exakt som förra året, fast ännu lite bättre. Hemma väntade min kärlek. På Gotland hjälpte mina assistenter mig att göra succé. Och jag kunde återigen lämna ön när inspelningen påbörjades för att åka hem och spendera dödsårsdagen tillsammans med min kära bror i lugn och ro.

Tänk att livet blir så mycket bättre… Om vi vill att det ska bli det! Jag ville att det skulle bli bättre, och jag kämpade för att det skulle bli det. Och jag vet att det kan bli ännu bättre, så jag fortsätter att kämpa.
Så ge inte upp. Det blir bättre. Det blir så mycket bättre än vad du kan ana, om du kämpar för att det ska bli det!

Ditt liv är upp till dig. Du är ansvarig för ditt liv, inte för allt som händer, men för vad du gör med det!

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *